lillasysterdyster

Jag sitter återigen i ett hus i Värmskog. 

Jag tycks ha en tendens att typ jämt vara här nu för tiden. 

 

Dagen har bestått av lek och bus. Karln och barnen har fixat och donat utomhus medan jag har suttit inne och skrivit jobbansökningar. Hela fyra stycken har jag skickat iväg idag och det känns väldigt bra att få iväg några. Sen får vi se hur det slutar. 

 

Just nu har jag för första gången lämnats ensam med barn i huset. Dock är det bara ett av dem. V ligger nu i sin säng här hemma och sover. Fredrik tog med sig T på innebandy. 

Jag erkänner att jag är lite nervös. Men V brukar somna snabbt och sedan inte göra något väsen av sig. Och Fredrik och T blir nog inte borta alltför länge. Får vi hoppas. 

 

Nu ska jag krypa upp i soffan och slötitta på söndagstv. 

 

Det har hänt en del sedan jag uppdaterade senast. 

Jag gick inte vidare till nästa omgång intervjuer och arbetsprover till det där redigerarjobbet som jag sökte. 

Det var väl iofs ganska väntat, men det var ändå ett slag i magen. Men det är väl bara att börja om från noll igen. 

 

Jag har återigen spenderat närmare en vecka i huset i Värmskog. Jag har visst en förmåga att alltid stanna längre än det är tänkt från början. Jag tog syrrans bil dit i lördags och det var meningen att hon skulle haft tillbaka bilen undet tisdagen. Men när hennes planer ändrades så blev jag helt enkelt kvar. Men nu är jag tillbaka i Karlstad igen, mest för att se till så min lägenhet står kvar och att maten i kylskåpet inte har krypit ut av sig självt. 

 

Men det är verkligen någonting visst med den här mannen. Som är så annorlunda mot allting annat som jag är van vid. Jag vill prata med den här mannen, om allt och inget, jag vill berätta saker för den här mannen som jag aldrig velat berätta för någon annan, jag vill ligga insnurrad med den här mannen och dela täcke med den här mannen utan att jag blir grinig för att jag inte får ha min del av sängen i fred när jag sover, jag har ingenting emot den här mannens snarkningar, jag har ingenting emot att prata med den här mannen innan mitt morgonkaffe, när jag i vanliga fall brukar vara sur som ett citron, jag vill lära mig saker av den här mannen... Jag vill helt enkelt vara med den här mannen. 

Det är liksom det som är annorlunda. Jag antar att det är för att jag känner mig mer bekväm med honom än jag gjort med någon annan tidigare. 

 

Idag (igår?) var det sju månader sedan vi vaknade upp i min säng efter den där blöta Mustasch-konserten på Nöjesfabriken. Då vi inte visste någonting om varandra. Tänk vilka vändningar livet kan ta. Bara sådär. Och det känns rätt bra faktiskt. 

 

Nu ska jag krypa ner i min tomma säng. Det står mycket på morgondagens to-do-lista.