lillasysterdyster

I helgen hände det igen. 

Jag och F satt och lyssnade på ett föredrag. Så kände jag hur det blev jobbigt att andas, kramp och mjölksyra i musklerna och jag började hyperventilera. Och jag hade inte ätit någonting konstigt alls. Så det gick ganska snabbt upp för mig att det var en panikattack. Det misstänkte jag redan första gången men valde att tro att det var allergi. Men nej, det börjar bli ganska uppenbart nu. 

Som tur var så var det inte lika "illa" denna gång och jag kände inte att jag skulle dö. Så jag lyckades dölja det och sitta kvar. För jag visste att om jag skulle kännas vid det och visa det så skulle det bli värre. Så där satt jag och koncentrerade mig på att andas lugnt tills det hade lugnat ner sig. Jag hörde inte ett ord av föredraget. 

 

Jag lider alltså av panikångest. Jag har förstås inte fått något bekräftande från någon läkare än men jag är tyvärr ganska säker. 

Det som är mest frustrerande är att jag verkligen inte förstår varför. Jag trodde liksom att jag redan hade avklarat allt det där jobbiga redan för många år sedan. Men det har ju varit en väldigt jobbig tid ett tag nu och det är säkert det som nu kommer ifatt mig. 

 

Och idag hände någonting igen. Jag beslutade mig för att ta långpromenaden hem från jobbet. Jag hade yrsel hela vägen hem och var nära att sätta mig ner flera gånger. Det kändes som marken var en mjuk matta eller en gungande båt. 

Jag trodde så klart först att det var lågt blodsocker, trots att jag inte var hungrig. Men att äta hjälpte inte. Så när jag kom hem så googlade jag lite (1177.se är numera min nya bäste vän) och såklart så är ostadighetsyrsel ett vanligt tecken på oro och ångest. 

 

Men vad har jag att vara orolig för?! Jag vet att jag får pengar om en vecka, jag vet att jag har jobb fram till mitten av augusti, jag har råd att betala mitt tak över huvudet, jag har världens bästa pojkvän.... Jag förstår inte!

 

Förmodligen är det någonting som jag undantrycker. Detta måste redas ut. Jag har ett jobb som går ut på att prata med folk jag inte känner och vistas med en massa människor. Och det går inte ihop med panikångest. Detta måste redas ut. Snarast möjligt. 

 

Så nu vet ni. Hur det ligger till. 

Sakligt. 

Men jag skriver inte för att ni ska tycka synd om mig. Jag vill bara att ni ska veta. För jag tänker inte hålla tyst eller skämmas över det. Min kropp är tydligen trött på att låtsas. 

Dessutom ska jag se till att snart vara tillbaka till mitt vanliga själv igen, och ännu lite bättre. 

 

Vad har hänt sen sist jag skrev? Äh, jag vet inte vart jag var eller när det var, så jag skriver bara på. 

De senaste dagarna har jag legat halvt utslagen. Eller tja, nästan iaf. Lyckades visst dra på mig en riktigt trevlig urinvägsinfektion förra veckan, så jag har mest suttit på toaletten och legat utslagen i feber. 

Sjukdomarna, eller vad man nu ska kalla det, tycks avlösa varandra just nu. 

Men nu, efter en redig penecilinkur så är jag pigg och kry igen. Och tur är väl det, eftersom jag har gjort min första dag på praktiken idag. Det blir först ett par dagar på Karlstads-tidningen och sedan övergår jag till VF. I like it!

 

Idag när jag gick in på jobbmailen såg jag att jag hade fått ett mail från en snubbe från NRK (Norges motsvarighet till SVT). Han hade läst en artikel jag hade skrivit om vargar och tamdjursboskap och hade några frågor. Jag kunde tyvärr inte hjälpa honom men det känns ändå skoj att någon på NRK läser någonting som jag har skrivit. 

 

Flyttandet för F går framåt. Och jag försöker hjälpa till så gott jag kan. Vi var i nya huset och skruvade ihop möbler till sent igår kväll. Det blir nog bra det här. 

 

Nu har jag en hotellgäst. Syrran kom just från en jobbkonferens i Stockholm och övernattar. Trevligt. 

 

Nu är det dags att sova. 

 

Jag har återigen spenderat ett par dagar i Värmskog. Efter konserten med Helloween och Gamma ray på Nöjes i lördags (som för övrigt var riktigt bra och riktigt bra drag. GR är definitivt ett band som ska lyssnas mer på) åkte vi till Värmskog och flyttade några lass. Det är inte långt kvar tills F får flytta in i sitt nya hus nu. Spännande. Och jag har visst fått nån form av arkitektuppdrag. Jag vet inte riktigt om jag har så mycket att komma med eftersom jag inte känner att jag inte vill lägga mig i för mycket. Men ett par små idéer har jag ju iaf. 

 

Så idag har jag roat mig med att göra någon form av skiss för en del av vardagsrummet. Så får vi se om det går hem eller inte. Hehe. Lite kul att ha någonting att pyssla med iaf, även om det bara är för skojs skull. 

 

Nu är jag tillbaka i Karlstad. För jag får jobba imorgon igen. Woho. 

Jag har ju fått jobba en hel del nu på slutet och det verkar ju som de faktiskt behöver folk. Det sura är ju att om det skulle fortsätta såhär så skulle jag få in mer pengar på att jobba extra, än vad jag kommer att få in av att börja praktiken på aktivitetsstöd nästa vecka. Men men.. Sånt kan man ju aldrig veta. 

 

Nu ska jag försöka sova så jag orkar upp till jobbet imorgon. 

 

 

Idag blev det snabba ryck. Vaknade imorse av att telefonen ringde. Det var chifen som ringde och undrade om jag kunde komma in och jobba. Det visade sig att han hade försökt få tag på mig sedan igår eftermiddag och undrat irriterat varför jag inte svarade i telefonen. Men så klart hade han ringt fel telefonnummer hela kvällen och morgonen, tills han upptäckte sitt misstag. Jag tackade ja och frågade om det var superbråttom eller om jag hann duscha först. Två timmar efter arbetsdagens start kom jag till jobbet (inte för att jag tar två timmar på mig att duscha, men för att arbetsdagen redan börjat när han till slut fick tag på mig). 

 

Trots en sen start fick jag två jobb gjorda. Får se om de blev tillräckligt bra så de är med i tidningen imorgon. 

För jag ska nämligen in och jobba imorgon också. Jippi, liksom. 

Det är väldigt kul med förtroende. 

 

Idag fick jag även praktikpappren ifyllda och redo att skickas iväg för beslut. Om arbetsförmedlingen sätter käppar i hjulet för mig nu så får jag bannemig spel!

 

Nåja. Ännu en arbetsdag hägrar imorgon så det är dags att släcka lampan och krypa ner under täcket. 

 

Btw. Det är handboll imorgon. Det har ni väl bannemig inte missat?! Supportertröja på!!!

 

Jag har mått ganska bra sedan min mindre kollaps som jag skrev om senast. Det är tur att jag har en sån bra karl som tar hand om mig och plockar upp mig när jag faller ihop. 

 

Sedan dess ser det ut som saker och ting kommer att lösa sig en aning. Jag har fått besked att jag kommer att få en två månader lång praktik på Värmlands folkblad, som reporter. 

Det är sjuhelsikesjävlabra. För det är verkligen en win-win-win-situation för alla. Jag får göra något jag vill (och jag får en jäkla bra anledning att ens gå upp ur sängen på mornarna), VF får gratis arbetskraft (och förhoppningsvis gör jag någonting någolunda vettigt för tidningen också) och Arbetsförmedlingen får bättre siffror i sina papper och kan stoltsera med att de fått ut ytterligare en arbetslös på arbetspraktik (trots att de faktiskt inte gjort ett skit av jobbet själva, för jag har fixat allt). Dessutom ger praktiken mig förhoppningsvis en större chans till sommarjobb.

När jag ska börja? Det vet jag dock inte. Först ska det fyllas i en massa krångliga papper som måste vara helt klara och godkända innan jag får sätta igång.

Dock kommer praktiken endast ge mig aktivitetsstöd, och ingen lön. Vilket medför en "minimilön", men det är i alla fall mer än jag får in just nu, och jag kan förhoppningsvis fortsätta betala för mitt boende. 

 

Påsken har spenderats i Värmland, eftersom jag fick hoppa in och jobba på VF under påskafton. Ganska oinspirerande uppgifter men rätt kul ändå. Och lön är ju ändå behövligt. Även om det hade varit ganska skönt att få åka hem en stund också. 

 

I söndags hade jag och F "årsdag". Ett år sedan vi träffades för första gången, till tonerna av Mustasch vid en sunkig bardisk på Nöjesfabriken. Det är helt sjukt att det bara är ett år sedan. Det känns som vi har kännt varandra i en evighet. Fast ändå har ett år gått väldigt fort.

Hur som helst så firade vi med en mysig middag på favoritrestaurangen Alfie. Så mätt så man skulle kunna rulla hem efteråt.

Vi tänkte gå ut och ta något mer glas efter middagen, men tydligen hade alla krogar valt att ta sent påskledigt denna kväll, så vi fick ge upp den idén. Men det gjorde inte så mycket.

 

Jag känner mig lite deppig nu, så jag ska krypa ner i sängen och ta nya tag imorgon. 

 

 

 

Vilken dramatisk söndag det blev. Vi hann med en långpromenad och ett lass med flyttgrejer innan vi skulle åka till svärföräldrarna på våffellunch. Det var jättetrevligt och god mat. Och så, helt utan förvarning, kliade det som sjutton på underarmen, tittade ner och såg att jag hade fått utslag. Visade för sällskapet och tänkte inte mer på det. Någon minut senare säger jag till F att "jag mår lite konstigt". Sedan kom den värsta hjärtklappning jag någonsin kännt följt av svart framför ögonen och ihopsnörjd strupe. 

 

F, likt den hjälte som han är, bar ut mig till bilen och styrde mot akutmottagningen i Arvika, medan kidsen fick stanna kvar hos farmor och farfar. På sjukhuset kollade de ekg och blodtryck och kunde sedan konstatera att det var någon form av histaminreaktion. Om det berodde på någonting som jag ätit eller om det är en reaktion på hela min pressade situation som jag går igenom nu, det kunde läkaren inte säga. Men så här i efterhand så inser jag nog att jag är mer stressad över min situation än jag ens vill erkänna för mig själv.  

 

Hur som helst så fick jag antihistamintabletter som jag nu ska käka i en vecka eller två. 

 

Jag måste säga att det var ganska läskigt, men att F satt vid min sida hela tiden fick mig att känna mig lite lugnare. 

 

Idag känner jag mig omänskligt trött och allmänt mörbultad. Som överkörd av en mindre småbil. Beror säkert på alla muskler som fick sig lite ofrivillig träning igår. 

 

Men just nu ser det liiiite ljusare ut i den pressade situationen. Peppar, peppar. Håll tummarna för mig, mina vänner! Hur som helst så ska jag få jobba imorgon på VF igen. Och det är iaf sjuhelvetesjävlabra. 

 

Jag hoppas verkligen att F förstår hur mycket jag uppskattar allt han gör för mig. Bara att han finns i närheten gör att jag mår bättre, eller åtminstone så får han mig att skratta när jag egentligen bara vill ligga under täcket i fosterställning. Så bra är han. 

 

Jag tänker lägga mig redan nu, och hoppas på bättre sömn en den jag fick inatt. 

 

Ta hand om er, vänner. Och ta hand om varandra. 

 

Jag har haft en bra långhelg i Örebro. Ganska lugnt och skönt och en del flumm. 

Vi har bland annat bakat tårtor, hämtat sand, åkt en massa bil, nästan krockat, sett en massa film och druckit en massa groggar. 

Jag fick även äran att träffa Pelle. Den nya lilla katten i Helmersson/Larsson-huset. Så jävla söt! Men han var dock inte mitt största fan, jag var visst väldigt läskig enligt honom. Men vi kom rätt bra överrens ändå. 

På bussen hem kom verkligheten ikapp mig ganska fort och idag har det bara varit nya tag igen. "Det är bara att kämpa på" som pappa sa. 

 

För att den passar bra just nu. Dessutom har jag Kjellvander-abstinens.

Nu är jag visst här och smyger igen. Mest för att jag måste skriva av mig lite. Återigen. 

 

Idag fick jag veta att jag får avslag från alfa-kassan. Jag får alltså inte ett öre under tiden som jag är arbetslös. Det som jag har slitit med den senaste tiden var alltså helt onödigt. Väldigt onödigt visade det sig. 

 

Vad ska jag göra med lägenheten? När ska jag flytta hem? Finns det någon restplats kvar på något univeristet? Och jävlar i min lilla låda vad det är irriterande att det är uppsägningstid på tamigtusan ALLT man äger och har.

 

Så jag känner mig sådär lagom värdelös. Mest för att jag tydligen inte är kapabel att skaffa mig ett dugligt jobb. Helst skulle jag bara vilja krypa ihop till en liten boll och gömma mig under täcket ett par dagar. 

Men istället bär det av till Örebro över helgen. Men... det är ju dumt om man inte har några pengar, visst? Ja, det tyckte jag med, och ringde därför till Flanders för att säga att planerna ändrats. Men efter en stund hade de övertalat mig om att sänka min stolthet och låta dem betala för min biljett. Jag sa ja eftersom jag känner att det verkligen ska bli skönt att komma bort en liten stund. Även om det inte är under täcket. 

 

Vilka fina människor jag har runt omkring mig. Jag hoppas att ni förstår att ni är guld värda. Jag hoppas bara att jag någon gång ska kunna gottgöra er. 

 

Nu väntas snart syster yster klampa in. Så det är hög tid att rycka upp sig! 

 

Trots att solen skiner, snön gnistrar och det helt enkelt är jättehärligt väder ute så kände jag inte för att gå upp ur sängen imorse. Hade jag varit hemma i min egen lägenhet så hade jag förmodligen inte gjort det. Det är helt enkelt inte någon bra dag idag. Dessutom har jag ont i halsen och snuvig. Bara för att få gnälla lite extra.

 

Jag känner mig mest i vägen nu. Fast jag absolut inte har någon anledning att känna så.

Det blir väl bättre så småningom.

 

 

Jag tänkte att det kanske var dags att uppdatera här igen. Eller vad tycker ni?

 

Jag har egentligen inte speciellt mycket nytt att säga. 

Jag är fortfarande lika kär. Fortfarande lika arbetslös... Nu börjar jag dessutom bli en aning sömnlös också. 

Jag har haft ganska svårt att sova de senaste dagarna. Och det beror inte bara på att karln bredvid mig snarkar och knuffar ut mig mot kanten. Jag känner mig helt enkelt ganska stressad. Eller väldigt stressad egentligen. Över hela situationen. För hittar jag inte ett jobb snart, eller något annat sätt att få in lite kosing, så kommer jag inte kunna stanna kvar i Värmland mycket längre. Det stressar mig en aning. 

 

Jag sitter (som vanligt) i ett hus i Värmskog. Fredrik kom förbi hos mig i måndags och kidnappade mig. Precis när jag som mest behövde det. Så jag slapp sitta ensam i min kalla lägenhet med min ångest. 

Här hemma är båda kidsen förkylda så vi allihopa har varit hemma ett par dagar. Idag har vi mest tagit sovmorgon, gömt oss från "snökaoset" och sett på en hel hög filmer. 

Igår bakade jag pepparkakor med dem. Trots att jag lyckades bränna första plåten så blev de riktigt goda. Och säkert sprängfylda med bakterier. Men vad gör det om hundra år?

 

Nu ska det visst bakas pizza. Så jag ska väl bistå med mina utomordentliga pizzabagar-skills. 

 

Jag sitter återigen i ett hus i Värmskog. 

Jag tycks ha en tendens att typ jämt vara här nu för tiden. 

 

Dagen har bestått av lek och bus. Karln och barnen har fixat och donat utomhus medan jag har suttit inne och skrivit jobbansökningar. Hela fyra stycken har jag skickat iväg idag och det känns väldigt bra att få iväg några. Sen får vi se hur det slutar. 

 

Just nu har jag för första gången lämnats ensam med barn i huset. Dock är det bara ett av dem. V ligger nu i sin säng här hemma och sover. Fredrik tog med sig T på innebandy. 

Jag erkänner att jag är lite nervös. Men V brukar somna snabbt och sedan inte göra något väsen av sig. Och Fredrik och T blir nog inte borta alltför länge. Får vi hoppas. 

 

Nu ska jag krypa upp i soffan och slötitta på söndagstv. 

 

Det har hänt en del sedan jag uppdaterade senast. 

Jag gick inte vidare till nästa omgång intervjuer och arbetsprover till det där redigerarjobbet som jag sökte. 

Det var väl iofs ganska väntat, men det var ändå ett slag i magen. Men det är väl bara att börja om från noll igen. 

 

Jag har återigen spenderat närmare en vecka i huset i Värmskog. Jag har visst en förmåga att alltid stanna längre än det är tänkt från början. Jag tog syrrans bil dit i lördags och det var meningen att hon skulle haft tillbaka bilen undet tisdagen. Men när hennes planer ändrades så blev jag helt enkelt kvar. Men nu är jag tillbaka i Karlstad igen, mest för att se till så min lägenhet står kvar och att maten i kylskåpet inte har krypit ut av sig självt. 

 

Men det är verkligen någonting visst med den här mannen. Som är så annorlunda mot allting annat som jag är van vid. Jag vill prata med den här mannen, om allt och inget, jag vill berätta saker för den här mannen som jag aldrig velat berätta för någon annan, jag vill ligga insnurrad med den här mannen och dela täcke med den här mannen utan att jag blir grinig för att jag inte får ha min del av sängen i fred när jag sover, jag har ingenting emot den här mannens snarkningar, jag har ingenting emot att prata med den här mannen innan mitt morgonkaffe, när jag i vanliga fall brukar vara sur som ett citron, jag vill lära mig saker av den här mannen... Jag vill helt enkelt vara med den här mannen. 

Det är liksom det som är annorlunda. Jag antar att det är för att jag känner mig mer bekväm med honom än jag gjort med någon annan tidigare. 

 

Idag (igår?) var det sju månader sedan vi vaknade upp i min säng efter den där blöta Mustasch-konserten på Nöjesfabriken. Då vi inte visste någonting om varandra. Tänk vilka vändningar livet kan ta. Bara sådär. Och det känns rätt bra faktiskt. 

 

Nu ska jag krypa ner i min tomma säng. Det står mycket på morgondagens to-do-lista. 

 

Helgen spenderades i Värmskog med karln och två små busfrön. Det blev bland annat en dag på Bergvik och en utflykt med korvgrillning och lek. 

 

Igår var jag på arbetsintervju. Jag vet inte hur det gick. Det kändes mest som jag babblade på okontrollerat. 

Åtta stycken hade kallats till intervju. Av närmare 150 sökande. Nästa steg är att fyra stycken kommer att kallas till en ytterligare intervju och arbetsprov. Men jag tvivlar på att jag kommer till nästa steg. 

 

I övrigt så har dagen idag inte varit den bästa. Jag känner mig hängig och har ont i kroppen och jag har inte fått någonting gjort. Kanske börjar jag bli sjuk..

 

Nu ska jag försöka sova. Hoppas att det går bättre inatt än det gjorde natten till idag.

 

 

Jag har haft en riktigt bra helg. Igen. 

I fredags blev det en mexikansk afton/födelsedagskalas hos Sandra och Oskar. Tacos, tequila, mojitos, midori och allt annat smarrigt. Jag drog med mig min karl så han fick träffa lite fler av mina kompisar. Kvällen avlutades på Guldapan/Röda rummet. Sammanfattningsvis en mycket trevlig kväll. 

 

Lördagen började med dunderfrukost på Norrstrand. Vi hade planerat att eventuellt ha en dubbeldejt med syrran och Pata på kvällen men planerna var bara på vi-får-se-stadiet och syrran hade kommit hem sent från en arbetsresa till Bryssel så vi bestämde att skjuta upp daten. Istället var vi bjudna till Fredriks syster i Arvika (som jag fortfarande inte träffat än). Så vi begav oss till Värmskog. Men efter en del omorganisation så blev det istället en hemmafest med ett tokigt gäng och tokiga spel hos några vänner till Fredrik. Och det var verkligen inte helt fel det heller. 

 

Söndagen bestod av att karln byggde staket och senare filmslapp i soffan. 

 

Från att tro att vi inte skulle ha tid med varandra på hela helgen till att spendera hela tillsammans. Inte mig emot!

 

Faktum är att jag fortfarande inte har tagit mig från Värmskog. Igår kväll roade jag mig med att baka ost- och olivbröd. Mycket gott! Det kommer definitivt göras fler gånger! 

Idag har vi spenderat dagen i Arvika, innan Fredrik började sin arbetskväll. Han borde vara hemma om trekvart och jag funderar på om jag ska försöka vara vaken tills dess eller inte. 

Nä, jag är för trött. 

 

Klockan är elva och jag måste börja fundera på vad som ska ätas till lunch idag. Jag är hemma hos pappa, vilket betyder att det inte finns speciellt mycket att välja på. 

 

Jag skulle egentligen ha åkt mot Karlstad för en timme sedan, eftersom det bara går en buss om dagen från Malung till Värmland. Men jag tyckte att det var så onödigt tidigt. Vilken tur att jag har en så snäll pappa som är villig att köra mig till Värnäs, så att jag kan ta en senare buss. 

 

Så.. mat... Fiskpinnar eller köttbullar? Köttbullar eller fiskpinnar? 

Urk. 

 

Oj oj, hur rastlös kan man vara, egentligen? 

Jag har massor jag skulle kunna göra men jag kan inte riktigt fokusera. Kanske är det för att jag vet att jag får åka tillbaka till Karlstad imorgon. Jag vill liksom bara att den här dagen ska gå. 

 

Nu ringde i alla fall mamma och sa att hon var på väg hem. Så nu blir det väl snart en fika på bynn. Alltid nåt. 

 

Btw, om ni har missat min medverkan i måndagens MT så hittar ni det nedan. 

Jag vill dock påpeka att jag trivs betydligt bättre på den andra sidan av artiklarna. Men här är den i alla fall.

 

Jag är ganska bra på att sabotera för mig själv. Lite av en expert faktiskt. 

Det hela började med att jag fick besked att jag inte hade fått det där jobbet på VF som jag så gärna ville ha, och ansåg att jag faktiskt hade en chans på. Det hade jag ju aldrig egentligen, men det var ett halmstrå att jaga efter iaf. Hur som helst så kände jag mig sådär allmänt kass efter det. Och gick in i mitt lilla svarta hål. 

 

Sedan blev det spontanfest i lördags. Öl, drinkar, Minttu... Allt i alldeles för snabb takt, på så gott som tom mage. Och ett par cigaretter på det. Jag tror att ni förstår vad slutsatsen av det blev. 

 

Jag ringde iaf till Fredrik för att ha någon att prata med när jag gick hem. Eller snubblade mig fram hem. Väl hemma så bröt jag ihop och sa allt till honom som jag hade funderat på. Att han nog hellre borde vara med någon som har ett mer ordnat liv, att jag känner mig allmänt dålig och värdelös och bla bla blaa... Allt sånt där som man absolut inte ska ta upp på fyllan. Jag sa också att jag egentligen inte ville berätta allt detta för honom eftersom jag var så rädd för att han skulle komma på att jag hade rätt. Att han borde vara med någon annan. 

Stackarn blev i alla fall helt ställd och sa sedan som det var. 

Men sedan fortsatte han och sa att han faktiskt ville vara med mig och allt sånt där kladdigt och klokt som jag verkligen behövde höra då. 

 

På morgonen efter när jag fortfarande låg i sängen och mådde dåligt ringde han. Jag tänkte först inte svara för jag ville inte att han skulle påminna mig och kanske ville jag inte veta vad han hade att säga. Men han sa att han var på väg hem till mig. Han hade tagit sig tid och skaffat barnvakt så att han kunde komma förbi en stund innan jag skulle åka till Malung på eftermiddagen. 

Alltså.. Vilken karl! Vi satt och pratade en stund, han retade mig en massa, vi tog en promenad i solen och en fika på ett café. Sedan diskade han åt mig medan jag packade väskan och körde mig sedan till tåget. 

 

Har jag förresten sagt att jag har träffat en alldeles underbar man och att jag är tokkär?!

 

Men jag ska banne mig ta det ordentligt lugnt med spriten ett tag nu. Jag tror varken jag eller han skulle orka med ett sådant psykbryt igen på ett tag.

 

Vilken mysig kväll det blev igår. 

Mannen kom hem från jobbet, vi åkte hem till mig, svidade om och tog en öl. Sedan begav vi oss till restaurang Alfie och åt en supergod middag. Lite synd på alla vinflabbande tanter som höjde ljudnivån markant. Men det gjorde inte så mycket. 

 

Efter middagen struntade vi i att gå hem och gick istället till Tempel bar och tog ett glas. Som blev två glas. Hur jävla mysigt som helst. Vi blev sittande längre än vi hade tänkt så klockan var mycket innan vi var hemma. 

 

Imorse släpade vi oss motvilligt upp ur sängen. Sedan blev det en frukost på Ikea. Jag köpte galgar och diskborstar och han kollade på en ny säng till lillkillen V.

En sväng på Bergvik och Biltema blev det också innan det roliga var slut och han var tvungen att åka till jobbet. 

 

Idag ringde min kollega Birger från Mora tidning. De har tydligen bestämt att de ska göra en Hallå-där på mig angående min C-uppsats. Den som handlar om brottsrapportering över tid med fokus på pressetiska regler och namnpublicering i Mora tidning. Suck!! 

Jag visste att jag aldrig skulle ha gett dem ett exemplar. Nåja. Man ställer väl upp för vänner och kollegor antar jag. Så nu måste jag bara läsa på min uppsats igen. Så jag kommer ihåg vad jag kom fram till. Sedan jag fick den godkänd har jag bara lagt den åt sidan och försökt glömma den. Nåja. 

 

Ikväll har jag sovit i soffan. Jättelänge. Nu hoppas jag bara på att jag kan somna om så jag inte blir vaken hela natten. 

 

Jag ska i alla fall göra ett försök nu. 

 

Igår kväll när vi skulle sova hörde vi helt plötsligt springaden steg i eller i närheten av det mörka sovrummet. Först svor vi åt katten innan vi kom på att han var ju inte ens inomhus. 

Mannen gick igenom huset medans jag gömde mig under täcket. Men han hittade ingen objuden gäst. 

Hur som helst så spenderade jag större delen av natten med att lyssna efter ljud och bygga upp läskiga drömmar som jag sedan roade mig med resten av natten. 

Jag vet inte om jag är så rädd för möss och råttor egentligen. Men jag tror att det är tanken av att de skulle springa runt omkring mig utan att jag ser dem som är läskigt. Och tänk om jag skulle vakna och upptäcka att det sprang runt en mus i sängen. Jag skulle flippa ur!

"Jaha, då är det här sista natten du sover här alltså" sa han och skrattade. 

Idag har jag i alla fall haft katten inne i stort sätt hela dagen. För säkerhets skull. 

 

Nu väntar jag på att mannen ska komma hem från jobbet. Så ska vi åka in till Ikea och sedan ut och äta ikväll. Det ser jag verkligen fram emot efter att ha varit instängd i ett hus på landet i flera dagar. 

Vardagslyx. Det gillas skarpt!

 

 

En liten sten släppte från mitt bröst idag när jag fick en lönespec från DT. Nu slipper jag oroa mig för räkningarna, i alla fall fram till nästa månad. 

 

Vilken dag det har varit idag! Underbart höstväder med mycket sol. Jag tog en lång promenad i eftermiddag. Jag hade inte haft någonting emot lite promenadsällskap iofs, men hörlurarna var ett helt okej sällskap också.

 

Jag är så sjuuukt sugen på någonting gott. Men jag kan inte komma på vad. Chips? Popcorn? Choklad? Glass? Pizza? Vin? Öl? Nää... Jag vet inte. Jag kanske bara har värmlänning-abstinens.