lillasysterdyster

I helgen hände det igen. 

Jag och F satt och lyssnade på ett föredrag. Så kände jag hur det blev jobbigt att andas, kramp och mjölksyra i musklerna och jag började hyperventilera. Och jag hade inte ätit någonting konstigt alls. Så det gick ganska snabbt upp för mig att det var en panikattack. Det misstänkte jag redan första gången men valde att tro att det var allergi. Men nej, det börjar bli ganska uppenbart nu. 

Som tur var så var det inte lika "illa" denna gång och jag kände inte att jag skulle dö. Så jag lyckades dölja det och sitta kvar. För jag visste att om jag skulle kännas vid det och visa det så skulle det bli värre. Så där satt jag och koncentrerade mig på att andas lugnt tills det hade lugnat ner sig. Jag hörde inte ett ord av föredraget. 

 

Jag lider alltså av panikångest. Jag har förstås inte fått något bekräftande från någon läkare än men jag är tyvärr ganska säker. 

Det som är mest frustrerande är att jag verkligen inte förstår varför. Jag trodde liksom att jag redan hade avklarat allt det där jobbiga redan för många år sedan. Men det har ju varit en väldigt jobbig tid ett tag nu och det är säkert det som nu kommer ifatt mig. 

 

Och idag hände någonting igen. Jag beslutade mig för att ta långpromenaden hem från jobbet. Jag hade yrsel hela vägen hem och var nära att sätta mig ner flera gånger. Det kändes som marken var en mjuk matta eller en gungande båt. 

Jag trodde så klart först att det var lågt blodsocker, trots att jag inte var hungrig. Men att äta hjälpte inte. Så när jag kom hem så googlade jag lite (1177.se är numera min nya bäste vän) och såklart så är ostadighetsyrsel ett vanligt tecken på oro och ångest. 

 

Men vad har jag att vara orolig för?! Jag vet att jag får pengar om en vecka, jag vet att jag har jobb fram till mitten av augusti, jag har råd att betala mitt tak över huvudet, jag har världens bästa pojkvän.... Jag förstår inte!

 

Förmodligen är det någonting som jag undantrycker. Detta måste redas ut. Jag har ett jobb som går ut på att prata med folk jag inte känner och vistas med en massa människor. Och det går inte ihop med panikångest. Detta måste redas ut. Snarast möjligt. 

 

Så nu vet ni. Hur det ligger till. 

Sakligt. 

Men jag skriver inte för att ni ska tycka synd om mig. Jag vill bara att ni ska veta. För jag tänker inte hålla tyst eller skämmas över det. Min kropp är tydligen trött på att låtsas. 

Dessutom ska jag se till att snart vara tillbaka till mitt vanliga själv igen, och ännu lite bättre.