lillasysterdyster

Vilken dramatisk söndag det blev. Vi hann med en långpromenad och ett lass med flyttgrejer innan vi skulle åka till svärföräldrarna på våffellunch. Det var jättetrevligt och god mat. Och så, helt utan förvarning, kliade det som sjutton på underarmen, tittade ner och såg att jag hade fått utslag. Visade för sällskapet och tänkte inte mer på det. Någon minut senare säger jag till F att "jag mår lite konstigt". Sedan kom den värsta hjärtklappning jag någonsin kännt följt av svart framför ögonen och ihopsnörjd strupe. 

 

F, likt den hjälte som han är, bar ut mig till bilen och styrde mot akutmottagningen i Arvika, medan kidsen fick stanna kvar hos farmor och farfar. På sjukhuset kollade de ekg och blodtryck och kunde sedan konstatera att det var någon form av histaminreaktion. Om det berodde på någonting som jag ätit eller om det är en reaktion på hela min pressade situation som jag går igenom nu, det kunde läkaren inte säga. Men så här i efterhand så inser jag nog att jag är mer stressad över min situation än jag ens vill erkänna för mig själv.  

 

Hur som helst så fick jag antihistamintabletter som jag nu ska käka i en vecka eller två. 

 

Jag måste säga att det var ganska läskigt, men att F satt vid min sida hela tiden fick mig att känna mig lite lugnare. 

 

Idag känner jag mig omänskligt trött och allmänt mörbultad. Som överkörd av en mindre småbil. Beror säkert på alla muskler som fick sig lite ofrivillig träning igår. 

 

Men just nu ser det liiiite ljusare ut i den pressade situationen. Peppar, peppar. Håll tummarna för mig, mina vänner! Hur som helst så ska jag få jobba imorgon på VF igen. Och det är iaf sjuhelvetesjävlabra. 

 

Jag hoppas verkligen att F förstår hur mycket jag uppskattar allt han gör för mig. Bara att han finns i närheten gör att jag mår bättre, eller åtminstone så får han mig att skratta när jag egentligen bara vill ligga under täcket i fosterställning. Så bra är han. 

 

Jag tänker lägga mig redan nu, och hoppas på bättre sömn en den jag fick inatt. 

 

Ta hand om er, vänner. Och ta hand om varandra.