Återupplivning och kämparglöd

Vem hade kunnat tro att jag skulle göra ett tappert försök att återuppliva denna gamla blogg? Inte jag i alla fall. Men nu händer det ändå. Mest för att jag bara behöver skriva av mig lite. Vi får helt enkelt se hur länge det varar.
Jag såg att det nästan var ett år sedan jag gjorde ett inlägg senast. Ett år är en lång tid och det har hänt en hel del sedan dess. Ett helt år av händelser faktiskt. Men varför gräva i gammalt groll?
-----------------
I torsdags morse fick jag veta att min morbror hade drabbats av en stroke samma morgon. Det är hemskt. Just nu ligger han på Mora lasarett. Dock verkar det ha gått ganska "bra". Stroken har tydligen lämnat spår på talet och lite i höger arm, men han gör ständigt framsteg och har börjat med sjukgymnastik.
När jag fick veta vad som hade hänt var det väldigt svårt att ta det till sig. Jag kunde liksom inte se honom som förlamad, skadad eller "prata som en efterbliven" som mormor kallade det. Det finns liksom inte.
Han är ju alltid så aktiv, även om han kanske inte är i världens bästa trim. Men jag har liksom alltid sett det som att han lever det goda livet.
Men jag pratade med mormor idag och hon berättade vilka framsteg han hade gjort och att han, även om han hade svårt att bli förstådd, ändå ville prata, berätta och var vid gott humör.
När hon berättade att han fortsatte att skämta med personalen och att det enda han ville göra när han rullades in på akuten i torsdags var att trösta sin dotter, då kände jag igen min morbror igen och förstod att det krävs nog mer än "en liten stroke" för att knäcka den mannen.
-----------------
Jag försöker bygga upp något typ av partyhumör eftersom det vankas festligheter ikväll men det är som bortblåst. Inte blir det bättre av att titta ut och se busvädret utanför fönstret heller. Men jag har ett par timmar kvar att jobba på det.
Innan festen är det självklart handboll på schemat. Ödesmatchen. Mot Polen.
Polen krossades senast i VM, men då hade pojkarna hemmapubliken (bestående av bland andra undertecknad) i ryggen. Nu kommer det finnas betydligt fler polacker på läktaren. Så personligen så tror jag att EM tar slut för Sverige ikväll. Men jag ska ändå skrika fram till slutsignalen.
Så. Bloggen lever. Vi får se hur länge den håller sig vid liv.
Puss, hej.
Pendulum - Self vs. self
För att den inte går att sluta lyssna på. Helt enkelt. Fler samarbeten Pendulum och Anders Fridén, tack!

Kommentarer
Postat av: Anonym

Det gills liksom inte att skriva ett inlägg och sen vänta 100 år till tills nästa. Då är man INTE igång igen.. COME OOON! Ge oss lite mer!! :) Pôss

2012-02-08 @ 16:57:29

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0